Varje del av den sex avsnitt långa tv-serien ”Clark” börjar med att konstatera att den är baserad på ”sanningar och lögner”. Clark Olofsson, gestaltad av Bill Skarsgård, agerar opålitligt berättarjag och i rasande tempo avhandlas en lång rad galna anekdoter från Sveriges mest kända bankrånares liv.

Olofsson, mest känd för sin inblandning i Norrmalmstorgsdramat och att han då lyckades få gisslan på sin sida mot polisen, har tillbringat merparten av sitt liv i fängelse. Under sina ungdomsår betraktats han medialt ofta som något av en rockstjärna – charmig, snygg, kaxig och kan råna en bank med en läskflaska maskerad till pistol.

Inte minst regissören Jonas Åkerlund verkar oerhört imponerad av Olofsson. Berättarstilen i ”Clark” är inspirerad av kuppfilmer som ”Catch me if you can” och Scorsesefilmer som ”Maffiabröder” och ”Wolf of Wall street”.

Huvudpersonen själv redogör i voice over-form för allt som händer, men till skillnad från Scorsese låter Åkerlund huvudpersonens redogörelse gå i linje med resten av berättandet: Vi får inte bara höra, utan även se hur alla endimensionellt skildrade tjejer föll pladask, alla festkvällar var storslagna, poliserna var Kling och Klang-mässiga och alla rånoffer lämnas charmerat fnissande. Det är inte förrän i sista avsnittet, efter fem timmar, som bilden av rockstjärne-Clark börjar krackelera lite grann.

Jonas Åkerlund är mästerlig på att hålla uppe tempot i berättelsen – ett långt liv som musikvideoregissör ger en osviklig förmåga att få sex timmar att kännas ganska korta genom kreativ klippning och musikläggning – och för oss som inte kan alla Clark Olofsson-historier sedan tidigare är det en underhållande livshistoria.

Men helhetskänslan är dessvärre form över innehåll. För att balansera upp alla hårt estetiserade rån- och våldsscener kommer med jämna mellanrum instick med svartvita sekvenser ur Olofssons hårda uppväxt som blir sentimentala och klyshiga snarare än gripande och karaktärsfördjupande. Tänk ledsen musik när sonens hand i slow motion lämnar mammans när hon tas in på psyket och en lång rad klipp där den aggressiva alkoholiserade pappan kallar mamman för kärringjävel.

Den stora behållningen är Bill Skarsgård i titelrollen. Det är lätt att förstå att så många i bankrånarens närhet blev charmerade när genom Skarsgårds gestaltning – hans sätt att prata, den slängiga gångstilen och den oförställda glädjen i att få ge en polis ett kalsongryck mitt i Norrmalmstorgsdramatiken.

Det finns stoff till en bra berättelse, men lite mer kritisk blick på huvudpersonen, lite färre övertydligheter och större manusomsorg om birollerna hade gett ”Clark” ett rejält lyft.

Miniserien ”Clark” och omfattar sex avsnitt och visas på Netflix.