Jens Jonsson, hyllad manusförfattare och kortfilmsregissör; kom som filmhistoriens mest rutinerade debutant med sin första långfilm 2008, ”Ping-pongkingen”. Ett fint och på typiskt Jonsson-manér torrt humoristiskt drama, som dock inte orsakade tumult vid biljettkassorna – vilket enligt svensk biologik sannolikt stukade hans chanser att få finanser till kommande regiprojekt.
Ett år tidigare debuterade Mani Maserrat med den välstämda och underfundiga fullängdaren ”Ciao Bella” (där en iransksvensk kille låtsas vara italienare, för att få tjejer), skriven av samme Jonsson, men sedan dess har det varit tji Maserrat på duken.
När den dynamiska duon nu återförenas gör de det med ett thrillerdrama, gjord på en extremt liten budget som man bland annat fått ihop tack vare att regissören intecknat sin lägenhet och fått de flesta inblandade att jobba gratis.
”Vi” är sårig och smärtsam som en herpesblåsa. Anna Åström och Gustaf Skarsgård gör lärarparet Krister och Ida som när den första förälskelsen har lagt sig, sakta men säkert går in i ett dysfunktionellt förhållande där Kristers patologiska svartsjuka tar strypgrepp på livet.
Sålunda ett återbesök i en genre som knappt sett dukens ljus sedan svenskt 70-tal: det hudnära och påträngande relationsdramat, som litar på att publiken orkar skåda ett osminkat utsnitt av livet, utan att erbjudas sedelärande sentenser.
Sex och (störd) samlevnad.
Gustaf Skarsgård är lysande i sin mörka, förryckta roll. Han har visserligen fått oerhört mycket mer att jobba med än Anna Åström, men han tar verkligen tillfället i akt. Kristers snabba humörsvängningar och förtvivlade försök att ”spela vanlig” rister i hans kropp och skapar små efterskalv i min.
Anna Åström får snarare reagera än agera, men det är å andra sidan helt i linje med hennes rollfigur som förtvinar i Kristers skugga och går ner sig i självförakt och medberoende.
”Vi” är till allra största del ett komplext och psykologiskt trovärdigt mikrodrama; uppfriskande naket, i dubbel bemärkelse, om kärlekens himmelska helvete, men slutet är ett frustrerande coitus interruptus. Hrmpf! Här har man hängt med i svängarna, imponerats av närvaron, investerat tid och empati, och så löses hela grundkonflikten som vore det en science-fiction där de farliga rymdmonstren plötsligt dör av pollenallergi.
”Vi” tar med andra ord inte slut för att det psykologiska skeendet tagit oss dit, utan för att det har gått 90 minuter. Kanske är det pengabristen som gör sig talande, man kan inte få folk att jobba gratis hur länge som helst, och efterproduktion är dyrt. Eller så är det ett konstnärligt val, den saknade kausaliteten ligger möjligen på klipprummets golv.
Där gör den ingen nytta.
Jonssons och Maserrats tid som underbetalda filmarbetare verkar trots allt vara räknande. Den förstnämnda fick ju en räkmacka serverad förra året, i form av regiskap för den tredje upplagan av ”Snabba Cash”-franchisen, ”Livet deluxe”. Premiär i höst.
Masserat har i sin tur fått stöd för sitt kommande projekt ”Killchild”, vilket han presenterar som en internationell thriller. Manus? Jens Jonsson, såklart.