För bara en månad sedan hade jag på ett lättsamt vis uppskattat den mörka krigsfantasin om ett Sverige under belägring. Jag hade tyckt det var kul och originellt med den mäktiga scenografin där mitt land bytt skepnad till en slags Mad Max i trasig, iskall gråskala.
Men efter Rysslands invasion av Ukraina, och påminnelsen om att det är svårt att skydda sig från maktgalna diktatorer med noll respekt för människoliv, kryper den här berättelsen obehagligt nära.
Det handlar om Operation Svart krabba, där en liten och brokig grupp soldater kallats in på specialuppdrag för att de kan åka skridskor. Fienden rycker närmare och snart är även kusten förlorad. Den bistra vintern har dock gjort att isen ligger över hela skärgården och soldaterna får i uppdrag att åka skridskor två mil i mörker för att leverera topphemliga kapslar till en befästning på en ö.
Isen går upp, tår förfryser, fienden anfaller och: finns det en förrädare i gruppen? Svart krabba är välgjord och iskall action. Det är en känsla av obehagligt förfrämligande att se den vackra, snötäckta skärgården med fastfrusna tanks, kollapsade master och befästa skärgårdsvillor.
Visuellt har inget krut sparats, det är en imponerande mäktig scenografi som filmfotograf Jonas Alarik gjort det mesta av. Jag kommer aldrig att glömma de hundratals döda kropparna infrusna i isen eller när soldaterna skrinnar in i en halvt sjunken nöjesfärja där isen blivit ett nytt dansgolv och en kraschad discokula reflekterar ljuset från gevärens ficklampor.
Noomi Rapace gör huvudrollen som Edh och det passar henne. Spänd som en gitarrsträng, alltid på vippen att explodera. Dessutom: en ljuvligt gormande Aliette Opheim, dansk-irakiske Dar Salim som gruppens sympatiske patriark och så David Dencik i en för honom typisk roll som lågmäld general.
”Det är vi som är kriget” säger soldaterna vid ett tillfälle. Det är en insikt om att uppdraget inte får slut på något krig, eftersom det fortsätter så länge dödandet fortsätter. Ett självspelande piano där varje våldshandling läggs till krigets ohyggliga symfoni.
Jerker Virdborgs fantastiska roman är en nedstigning i ett tillstånd av vacuum, ensamhet och hopplöshet. men Adam Berg gör ett par avstickare för att få fart på känslorna. Inte bara med episka slutstrider, bokens Karl Edh har dessutom blivit Caroline Edh, och hon har en dotter. Om specialuppdraget innebär fred och medaljer är mindre viktigt, hon är nämligen lovad en återförening med sitt barn.
Överföringen från romanen har inneburit en netflixifiering, Karl Edhs meningslösa drivkraft ”krig för kriget självt” har ersatts av en stark mor-dotter-relation. Det är helt begripligt för att spela på känslorna i tv-sofforna, men den starka idén om krigets förlamande hopplöshet lyser inte lika starkt.
Mäktigt att titta på är det ändå.